15:46, kanske 7 timmar och några suckningar senare

Då man ätit god lunch, druckit kaffe, känt chokladsmak i munnen, slumrat till för fem minuter på en statlig arbetsplats, utvecklat en ny modekreation, fångat tjänstemäns och –kvinnors blickar med gula kinastövlar och galen hiphop-stil (jag ville klä mig så för jag var så arg imorse), så inser man att dåliga början kan få bra slut. Och då blir man glad, att man istället för att bli uppsugen av en jätte-dammsugare, kan gå på stan och söka badrumsmatta, och bada bastu med proffsbastubadare.

Önskas hyra dammsugare modell större

Ayer por la noche, antes de apagar la luz, estaba practicando: ño-ño, es-pa-ñol, jo-der, pal-me-ra, pero, perro, pero, perro…por qué tiene que ser tan difícil la pronunciación? Las clases de fonética con el profesor de Asturias (muy majo Al-ber-to) me dan miedo. Cada palabra que pronuncio sale diferente ahora. No suena como debería. Dónde está mi accento nórdico?

Aquí me gustaría colgar un corazón.

Esta mañana ha sido una pesadilla: estaba cansada, cansadísima (o digamos muerta) y el otro ni notaba que estaba de pie ya, a las siete menos quarto. Luego la ropa; ni me quedaba bien, ni me abrigaba. Cada persona que encontré por la calle, miraba mis zapatos raros, con el color amarillo, pero ama-ri-llo. El pelo un poquito sucio (hoy hay sauna), el peinado un poquitito raro y luego en el camino que sigue el río, un desorden con gente que no conoce las reglas tráficas. Y ahora estoy aquí en mi despacho mirando la hora, escuchando la radio, y como hoy es el último día del mes, no vale la pena ni sonreir.

Se necesita una mano caliente y una porción enorme de chocolate



Fast jag fryser är det inte alls synd om mig. Det här är en av de dagarna då man önskar att en stor dammsugarslang skulle komma ner från himlen och krossa fönstret till mitt arbetsrum, suga med all sin kraft så att jag lyfts upp från min obekväma arbetsstol och sugs in i röret. Lite så där som det gick för knubbisen då han hälsade på i Willy Wonkas fabrik. Det här är en av de där dagarna då man funderar var man egentligen gjorde fel. Var det nåt man sa i fel stund, nåt som man inte sa i rätt stund, var det den man var eller den man inte kunde vara? Hur gör alla andra? Jag iakttar, försöker ta efter, snappar upp goda råd, men det blir bara fel, och allt känns så fel igen att jag vill ge upp. Och så avslutar vi med psalm nummer 356, "Ett vänligt ord kan göra under".

La palabra de hoy: lapidación

Dagen då hemmet fick en byrå

Jag har firat semester. Dagen gick ut på morgonkaffe med remppaljud, föreläsningar om konsonanternas klassificering (fonetik är såå underligt), mera föreläsningar och grupparbete, studentlunch med geggig vegepasta (no al dente), ett snabbvarv genom mögligt loppis, kaffe i snabbcafé och jakt på efterlängtad byrå. Och igår blev den vår, byrån som ska lösa många problem. Jag har i evigheter drömt om en byrå, passligt liten, passligt stor, med många lådor som jag kan vika mina linnen och underkläder i. Sockor ska rullas ihop snyggt till små bollar och trosor ska vikas med största noggrannhet. Och då man drar ut lådorna, ligger kläderna där i prydliga högar, ordnade efter färg och material. Jag är inte pedantisk av mig, men jag älskar onödigt pysslande, speciellt gillar jag att hantera kläder. H blir galen…

Och nu är hösten här på riktigt för vårt "lande" är död. Alla palsternackor (de som blev tillräckligt stora för att klassas som palstisar), persiljan, gräslöken, broccoliskotten och lökarna har insamlats. Kvar blev bara nergnagade mangoldblad, utblommade solrosor (de ser så trista ut då den bruna kronan hänger neråt), frostskadade bönor. Jag är så ledsen att jag aldrig kom ihåg att föreviga trädgårdslottens prakt, för då kunde jag ha klistrat in en färgglad bild just





HÄR.






Pues, ahora estoy pensando en como organizar mis días. Hay demasiadas cosas que quiero hacer. Hay clases de aeróbic, ejercicios para mi espalda de Frida Kahlo, hay proyectos de coser y tercer, proyectos con bufandas inteminables y camisas sin mangas, traducciones de español a fines sobre guías turísticas de las Islas Canarias. Quién habría podido creer que yo, como la naturalista y nazi-ecóloga que soy, soñaría con playas de arena negra, café con carajillo o carajillo con café y calor. Por favor, dáme otro día con sol de otoño y olor de verano, por favor…

Innan jag går hem...

...lyssnar jag på Groove FM, ringer vän i Sverige och grattar henne på födelsedagen, stjäl ett kex från kaffebordet i ändan av korridoren, tänjer bakom skärmen som skiljer åt mig och Irma, dricker en klunk vatten och försöker få fram en svag röst som lätt kan sjunga med "Here comes the rain again"…och tiktak, tiktak, sekunderna löper medan jag väntar på samtal som aldrig kommer. "Idag ska jag träna speciellt axlar och armar", tänker jag halvhögt och slår upp Silene för backglim. Längtar hem där mig väntar ett nystartat syprojekt (avslutas eventuellt idag), översättning och hem-liv. Jag tycker om vardagskvällar.


Esto lo hago para ver, si cambia mi forma de expresarme cuando escribo en castellano. Es que tengo una teoría: siempre cuando hablo esta lengua, me vuelvo a ser la persona de unos años atrás. Consiguiente, escribiendo la lengua, escribo las plabras de la Jessika pasada. Es como ver mi vida desde otro punto de vista, con unos ojos muy lejanos, observando que está pasando por el Norte. Ultimamente, pues como en estos días estoy más cerca del español otra vez, he pensado mucho en estas cosas. Todavía no estoy segura si me gusta o no, pero lo que si que sé, es que quiero continuar así porque el cambio me hace bien. Además, valdrá la pena pensar en otra lengua, no que no estuviera acostumbrada, pero así me acercaré la lengua que siempre me ha dado mucho placer conocer y hablar. Así podré seguir el progreso de mis estudios y ojalá, notar un cambio positivo. Punto.

Y por cierto, el domigo pasado hice potaje, la verdadera sopa de campesinos verdaderos, con acelga, zanahorias, garbanzos, huevo…Viva mi propio jardín! Ahora vuelven las memorias como si fueran pensamientos recientes.

Hej sympatiska blog-färg!

Bloggen byter från deprimerande dräkt till höstskrud. Färger är alltid så mycket bättre!

Planerarens kontrakt har förlängts. Määräaikaisen sopimuksen päättymisen syy: kestoltaan rajatun projektin päättyminen. Är jag lyckligt lottad eller bara ett offer? Ska jag vara glad för att mitt arbetskontrakt har förlängts eller ska jag vara ledsen för att alla mina fina planer än en gång har gått i kras? Jag skulle ju studera, läsa flitigt spanska och geografi… Jag fixade t.o.m. biämnesrätt och gjorde olika lämplighetstest. Jag var beredd. Systemet gav mig en utbildning, men inget arbete. Jag påbörjade en frivillig fortbildning, men Systemet gav inte sitt stöd. Systemet sket fram ett arbete, som jag tog för att visa min tacksamhet. Åh du godhjärtade System!

Så nu jag ska både studera och jobba, men det blir bara 80 % Irma och 50 % spanska fram till jul. Sen får jag vänta och se vad Systemet säger. Nåja, det positiva är att min arbetsgivare gick med på att låta mig komma och gå som jag vill, så jag fortsätter att pendla fram och tillbaka mellan Ämbetshuset och Yliopistonmäki. På vintern, då cykelvägarna är täckta av ett tjockt snölager, kommer man att kunna se spåren av en röd Tunturi Pop och följa med hur de slingrar sig fram längs med ån. Planerarens veckorutiner blir ordentligt utmärkta.

Idag ska jag överleva en arbetsdag, byta om till "fest-Jessike", hoppa på 16.05 tåget mot Hufvudstaden, fira små barn och umgås med kompisar från Nyland. Jag är ganska trött –eget fel att jag kollade på sista avsnittet av Angels of America till klockan 00.00– och skulle som vanligt allra helst stanna hemma med H. Det kommer att bli en lååååång dag (ungefär lika lång som jag själv) och då Irma är på "työkyvyn edistämispäivä" hela dagen, finns här ingen som kollar efter mig och mitt samvete.

Gode Gud: Ge mig en ny frisyr

Jag önskar mig en ny frisyr: en som ser häftig och invecklad ut, men som inte vållar några större problem att fixa till på morgnarna, och som går snabbt att skapa. Har ett par förslag:

1. "Söders stormar" a la tjallamalla
2. "Kråkbo perioxide" a la flickan från keskivartalo-jumppan
3. "Gel is everything" a la Sly från Dallas

Bu, här behövs en friseringskväll. Ibland önskar jag att alla mina utspridda tjejkompisar skulle sam-las hos mig, och stanna hos mig, så vi kunde tillsammans snacka mode, familjeliv, matlagning och handarbeten. Eller så skulle de bara pyssla med mitt hår. Min högsta önskan är att bilda en slags 2000-talets syjuntta och samla alla handarbetande tjejer, dricka kaffe och äta tårta, snacka och skvallra medan vi lappar strumpor, syr lapptäcken, virkar bordsdukar och medan vi lyssnar på radio Vegas "Ordsnoken". Varför, varför kan jag inte hitta mina Marthor?

Om ca. 20 minuter ska jag och Irma delta i arbetsjumppan som ordnas här på ämbetshuset. Det lär ska vara svårt att hitta salen i källaren för man hamnar ta tusen och en hissar åt rätt håll, i rätt se-kund. Ikväll ska jag och H lyfta palsternackor. Vi har hela vårt "lande" fullt av de blekgula betorna och jag har ingen aning vad jag ska gör med dem alla.

Frysa in?
–Äh kom igen nu, vi har frysen full av gröna brytbönor.

Var är ni mina Marthor…?

Tidsbegrepp

Aj jo, vilket skämt att vår remppa skulle ha tagit tre VECKOR! Den höll på i över tre MÅNADER ju och än är den inte över. Vi har fortfarande ingen dushslang och den nyinstallerade kranen läcker. De är för jävliga de där dunargubbarna...

Ja jag visste ju det...

...att det lurade något djävulskt i kvartersturkpideriorna. Förutom att de bidrar till ökad fetma och undernäring hos studenter, ensamma åldringar, lata barnfamiljer och missbrukarpar, har de enligt dagens Hbl också en koppling till al-Qaida. Men de är bara här i Åbo de rundkindade och lurvarmade pizzabagarna planerar stora dåd, då de återvänder hem i gryningen efter att ha betjänat äckliga finska fyllon hela natten lång. Hela Finland är fullt av turkpiderior, de finns överallt ju! Humlegårdsgatan har typ 5 olika kebap- och pizzaställen, och parallellgatorna har minst lika många. Hela Vasas restaurangvärld har dränkts av ett hav av lömska turkpiderior. De är så integre-rade i vårt samhälle och vi så vana att ha dem här, att vi inte märker hur de planerar de fulaste terrordåd i vår kvarterspizzeria. Ser ni mönstret? Är de finlandssvenskarna de vill åt? Äh, kom igen Hbl.

Hursomhelst så har min morgon börjat sisådär. Den lilla espressokokaren tycks ha gett upp och ger bara halva kaffekoppar. Men det räcker bra om man kokar mycket mjölk till. Här bredvid mig har jag en bit äppelpaj att ta itu med så fort töögoga Irma sticker på kaffepaus med de andra sekreterarna. Irma är en kvinna i 50-årsåldern med visstidskontrakt, liktorn och en gubbe som inte under hela deras långa äktenskap vågat berätta att han faktiskt inte alls tycker om att hon bakar kakor och tvingar honom att äta upp dem. Så en dag exploderade han, under bilfärden mot deras lande i Uleåborg, då Irma öppnade kaffetermosen och dukade fram kaka. Han sa att han hatar bakelser. Nåja, bättre sent än aldrig. Hade han inte öppnat munnen i somras, hade Irma kanske fortsatt spendera söndagarna bakandes. Stackars gubbe…

Söndagsbilagan

Jag höll på att tappa min blog i nätatmosfären, bläddra förbi liksom, men nu har jag återfunnit henne. Tänkte ge bloggandet en till chans. Jag har funderat och funderat på vad jag vill att den ska ge mig för jag vill inte att andra ska uppleva samma saker som jag upplever när jag läser deras bloggar: att man inte orkar fråga och prata och undra mer ty allt står ju ändå där, det är bara att klicka sig fram när man blir nyfiken. Jag vill att min blog ska läsas av mina vänner och inga andra, inga såna som vill försöka få fast mig för den bov jag är. Jag är redan så trött på det evigt ytliga som alltför många i ens umgängeskrets representerar. Senast igår fick jag ta mig en funderare över saker och ting. Äh...

Denna halvstormiga söndag har jag tagit itu med mina översättningsarbeten. Har jag månntro farligt bra självförtroende då jag tycker att jag är en jävligt bra och finurlig blivande översättare? Är det hälsosamt att tycka så, då man suttit på översättarskolbänken i blott två veckor? Hmm...hursomhlest så är jag säker på att jag är bäst, tihiifnihiss.

Och medan H tränar musik och rytm med Cats så breder jag ut mig i vår nya lägenhet (nya därför att den nu äntligen har fått kök och wc-bytta, plastskynkena och dammet är borta efter över tre veckors lidande...stackars heiman!) med mina jumppabollar och jumppamattor och försöker få styr på min organism. Miss fitness är tillbaka!

Och hösten likaså. Och nu blev det jumppadax!