Höga midjan

Oj nej, praktiken tar slut. Imorgon håller jag min näst sista lektion för mina egna nior och på torsdag för IB-linjens tvåor. Temat är genetik och jag som alltid hatat genetik och tänkt att det är för töögoga biologer, ska nu plötsligt inspirera andra. Och t o m genetik är roligt bara man får göra det på sitt sätt. Så snart har jag 16 lektioner och ett oändligt antal stressmoment bakom mig, och några veckor didaktik att vänta. Tänkte hinna fira lite jul också innan allt kör igång igen. Jag har nog trivts bra för det mesta och varit avslappnad åtminstone nu som då då jag glömt bort att min handledare sitter längst bak i klassen och glor på mig. Jag längtar efter att få en egen klass och fria händer.

Hört i skolkorridoren, dagen då förortsbarnen fick se mina Eiffeltowers:

Teini 1 & 2: *Fniss, fniss, glo, glo*
Teini 1: Varför har du SÅ DÄR hög midja på dina byxor? *Fniss, fniss*
Jag: Höh, har du inte hört att det är den nyaste innegrejen?
Teini: ????
Teini 1 & 2: *fniss* *total tystnad*

Hej svej, leverpastej!

Äckel, äckel, äckel jag. Vet inte exakt när det började, men under de senaste veckorna har jag haft en underlig HIMO på leverpastej eller leverkorv. Eventuellt har allt dissekerande och preparerande fått mig att längta efter inre organ, men eftersom mitt begär endast riktar sig till lever (och levern är det enda organ vi inte har behandlat ingående under kursen), så måste det bero på något annat. Kanske A-vitaminsbrist? Igår, ca. 16.05 köpte jag till slut ett litet paket leverkorv. Jag köpte också 3 kg tomater och 5 kg vindruvor till ett skrattretande torgpris. Nu har jag vindruvsöverdos och leverkorven var en helt ok upplevelse, men ingen sådan som skulle tålas att upplevas oftare än med 5 års mellanrum. Jag undrar bara varifrån dessa underliga begär kommer? Jag vet inte ens när jag senast skulle ha ätit lever och vi har aldrig haft leverkorv där hemma (men undantag av Snellmans leverpastej i julbordet), så enligt all logik borde det inte finnas några positiva leverupplevelser i mitt långtidsminne. Men heller inga negativa.

Åbo är regnigt och grått, men jag har begagnade ridstövlar och busskort. Jag går ca. 100 steg per dag (och äter lever!) och sitter ca. 10 planeringstimmar vid något bakteriefullt tangentbord eller vid någon obekväm högstadieplaststol. Snart får jag ryggproblem igen, men jag lyckas ändå inte aktivera mig. Jag har blivit en stillasittande maskin. Håret är kortklippt och de sista permanentkrulligheterna är dödade. Det är inte snyggt, men politiskt korrekt. Jag vet inte om det heller var så politiskt korrekt att gå se Borat på bio. Men H bjöd och jag var nöjd fast de rutiga byxorna och Jopon blev våta in the cold November rain (ja, jag vet. Jag har dragit det skämtet en gång för mycket).

Elina, mitä mä teen?

El amante había grabado su versión de esta canción tan bonita y a la vez, tristisima y muy dura de letra. Son unas de las canciones que hacen saltar el corazón y hacen mezclar lo que un estómago de 2 litros pueda llevar dentro si. Yo no soy Elina y él tampoco su marido, pero creo que nuestras vidas van hacia la direccíon del horno eléctrico. Por gracia, nunca vamos a perder la esperanza y tampoco tendrá que robarme un abrigo –por que los robo yo- y tan triste nunca pueda ser una vida tan llena de amor. Perdóname por hablar en metáforos, pero me sentía tan perdida después de haberle dicho unas cuantas cosas inecesarias. Saltaron las lagrimas, sólo para desaparecer y volverse a lo que nosotros llamamos futuro.