Hej svej, leverpastej!

Äckel, äckel, äckel jag. Vet inte exakt när det började, men under de senaste veckorna har jag haft en underlig HIMO på leverpastej eller leverkorv. Eventuellt har allt dissekerande och preparerande fått mig att längta efter inre organ, men eftersom mitt begär endast riktar sig till lever (och levern är det enda organ vi inte har behandlat ingående under kursen), så måste det bero på något annat. Kanske A-vitaminsbrist? Igår, ca. 16.05 köpte jag till slut ett litet paket leverkorv. Jag köpte också 3 kg tomater och 5 kg vindruvor till ett skrattretande torgpris. Nu har jag vindruvsöverdos och leverkorven var en helt ok upplevelse, men ingen sådan som skulle tålas att upplevas oftare än med 5 års mellanrum. Jag undrar bara varifrån dessa underliga begär kommer? Jag vet inte ens när jag senast skulle ha ätit lever och vi har aldrig haft leverkorv där hemma (men undantag av Snellmans leverpastej i julbordet), så enligt all logik borde det inte finnas några positiva leverupplevelser i mitt långtidsminne. Men heller inga negativa.

Åbo är regnigt och grått, men jag har begagnade ridstövlar och busskort. Jag går ca. 100 steg per dag (och äter lever!) och sitter ca. 10 planeringstimmar vid något bakteriefullt tangentbord eller vid någon obekväm högstadieplaststol. Snart får jag ryggproblem igen, men jag lyckas ändå inte aktivera mig. Jag har blivit en stillasittande maskin. Håret är kortklippt och de sista permanentkrulligheterna är dödade. Det är inte snyggt, men politiskt korrekt. Jag vet inte om det heller var så politiskt korrekt att gå se Borat på bio. Men H bjöd och jag var nöjd fast de rutiga byxorna och Jopon blev våta in the cold November rain (ja, jag vet. Jag har dragit det skämtet en gång för mycket).