I go anonym

nu känns det bättre. bort med bild och namn. ingen får hitta mig och koppla ihop mig med min vardagsperson. jag är förnyad både på insidan och utsidan. jag har en ny identitet som passar mig fint.

pojkvän och hans kompisgäng är i bastun, jag som tjej och fröken, dricker öl i min ensamhet. sen ut en sväng, bland människor i vuxen ålder. det kan jag behöva. jag se framemot att slänga bort min pedagogroll, dränka den i rödvin, elda upp dem med mentholcigg. heja!

Oh, denna ljufva...

just nu är allt bara så bra
jag gör ingenting jag inte vill göra
är ingen jag inte vill vara

Mujer al borde de un ataque profesorial

Äsh, det här blir inte till så mycket. Men jag har pärmen klar i alla fall.

Igår, efter mysig vårpicnic i naken Domkyrkopark med Solftjejen, tog jag en sväng via Anttila med avsikt att köpa nylonsockor a la mommo. Tittade in till musikavdelningen också, och där var det fullt! Idolerna signerade plancher och postkort, och små tjejer köade för att få träffa sin favorit och samtidigt bli plåtade med kompisens kännykkäkamera. Följde med en flickas reaktion efter det stora mötet. Hennes armar skakade och hon var alldeles hysterisk. Otäckt på något vis. Jag köpte två filmer, och sen 10 timmar senare, då jag skulle kolla "mujeres al borde de un ataque de nervios", ville inte datorns dvd-lucka fungera. Typiskt. Någon har skrivit en bok om Jopo-kultur. Den måste jag få!

Madrassfyllnad

s t i p e n d i u m, jag har fått stipendium! en liten summa pengar som inte är så liten för just nu är alla pengar som närmar sig mig s t o r a. Glad. H och jag har en egen liten tradition: alltid då man får stipendium måste man ta sig till närmaste restaurang, äta sig mätt och skåla till givmilda fonders ära.

Jobb a har inte hört av sig, men däremot verkar jobb b vara säkrad, nästan. Att jobb c över huvudtaget hörde av sig verkar mystiskt. Jobb d är också ett alternativ.

I skrivande stund är jag blott 14 timmar och en portfolio från kompetent ämneslärare. Tänk att jag verkligen orkade ta mig så här långt! Varifrån kom krafterna? Hur gjorde jag? Var de all havregrynsgröt eller idols-hysterin? Kanske musiken? Hursomhaver, jag ser ljuset nu. Den 4.5 är närmare än någonsin tidigare. G l a d.

Pojkvän har lämnat blåsiga åbo för större städer. London calling. Där har jag aldrig varit och egentligen är jag lite skeptisk när det gäller storbritannien. Åttornas geografibok berättar otrevliga saker. Och just nu, efter påskfirandet saknar jag Spanien. Där skulle det vara varmt och skönt. Strand- och terassväder. Cervecitas y montaditos. Mina elever har nog under senaste tiden fått en överdos av spansk påskkultur, för jag har varit så jobbig. Pedagogisk tvångskulturisation. Hah, det ska jag skriva om i min portfolio, som måste göras typ N U. "Beskriv din utveckling till lärare, din pedagogiska undervisningsfilosofi samt tillämpandet av pedagogiska läror i praktiken". Herregud.

Portfolion får vänta. Ska ta en kaffe och sedan en tupplur för jag sov dåligt i natt.

Åbo by noon

Cyklar (med Jopon, döh) hemåt efter en förmiddag med seminariepresentationer. Korsar ån vid domkyrkobron, samma ställe som de för ett par veckor sedan hittade en drunknad socialarbetare. Han kom aldrig hem efter lillajulsfirandet. Vid hörnet av ett visst centralt beläget kebabställe står en man vänd mot väggen, han stönar och skakar. *pip-piiiipar* . Jag funderar om han tänker ge väggen en ny beläggning våren till ära. Upprörd i min lila klänning cyklar jag hemåt. I trappuppgången möts jag av en underlig lukt. Kloak eller avföring. På andra våningen ligger en gubbe och snarkar. Obehagligehter i hemknutarna. Och jag som just hade bestämt mig för att ta trapporna i stället för hissen. Ännu vid hemdörren håller jag för näsan och är glad, att jag har en hemdörr att dra fast efter mig.

Häret och nuet

Skoskav, hunger, utmattning. Dagen har varit oändligt lång. Fyra timmar vikariat, två timmar spansk översättning, två timmar svenskundervisning, kunde inte vara mer utmattande. Solen säger vår och värme, men jag har min lurviga hundjacka och ser bara fånig ut. Katten är ännu borta, men med skoskav kan man inte dansa. Önskar att jag låg där mellan röda unikkolakanen, bredvid Honom och då menar jag inte Jesus.

Nos engañaron con la primavera

Hbl säger att det är dags att ställa klockan till sommartid. Alltså NÄR hann det bli vårdagjämning? Jag är fortfarande inställd på vintertid. Hinner inte med, vänta! Vå-håår. Hur kul är nu inte det sen?

Medan Isäntä äter läcker italiensk mat någonstans där i formel 1-staden Modena, sköter jag om hemmet: skaffar pengar till hushållet genom att småjobba här och där, tvättar vintersmutsiga ylletröjor, sår basilika för den kommande säsongen. Jag har en massa små projekt på gång, och hela hemmet ser ganska kaotisk ut. Köksbordet, tvättmaskinslocket, vardagsrumsgolvet, kammarbordet fungerar som små pysselstationer. Och i kaos ska jag bo i en vecka till. Fast kaos är jag van med. Jag har vant mig vid att alltid försöka hinna med nånting, som jag ändå inte tror att jag kommer att hinna med någonsin. Det var meningen att Mitt liv skulle få någon sorts ordning från och med någon vecka sedan, men nu fortsätter det istället i samma hektiska stil i några veckor till. Orkar jag? Joo…

Nu har jag gett upp tanken om en lugnare aprilmånad, och accepterar mitt öde. De roliga med det tråkiga är att jag ändå är ganska glad och ganska duktig. Jag har inte klagat sååå mycket, visst inte H? Jag har blivit en liten fröken, som ger lektioner i spanska och svenska och finska, och i alla möjliga ämnen som jag trodde jag aldrig skulle hamna att lära ut. Men språkundervisning är lätt och tiotusen gånger mindre stressigt än undervisning i bi-ge. Rektorn skriver ännu glada mail åt mig och får mig att tro att hösten ser lovande ut, och kanske det t.o.m. fixar sig med sommarjobb. Ska snart på arbetsintervju. Spännande. Och jag är bara glad att i alla fall nångång hamna på en lista med tänkbara namn. Ta mig, ta mig, ta mig!