Escribir o no escribir, por qué no escribir?

Kolla för guds skull inte ”this messages has been posted at” och kolla ej heller vilken dag det rör sig om, för då kommer du att tycka att jag är patetisk. Vilken normal människa...? Åh herregud med liten bokstav. Det senaste är, att jag påbörjat en tyst protest mot fredagskvällar. Jag ignorerar dem av olika orsaker, både bra och dåliga sådana, men mest för allt vad de symboliserar, speciellt så här inför den Stora vårfesten. För man kan också, istället för rökiga krogar, ljummen bärs, jobbiga bänd, limma ballerina-band till vårskor eller sticka på humle-kjolen*. Och äta puff-majs förstås. Jag kräver inte så mycket mer.
Jag har varit om en del sedan jag senast skrev: Resa till Helsingfors följd av en till resa till Helsingfors med Morrissey-koncert följd av Tour de Iberia med röda mattan, limousinen och strålkastarna. För första gången någonsin sjöng jag på en stor scen, kände mig behaglig till mods och kunde njuta av det där som jag var där för att göra: sjunga. Det var roligt. Jag var glad. Sen blev jag ledsen, för jag googlade igenom en massa spanska ”pålitliga” källor där folk för det mesta bara sa dumt om oss. Sa att vi härmade, att vi var malliga, att vi hade för tajta byxor. Sen blev jag både arg och mallig, och nu skiter jag blankt i vad andra tycker. Det blir ändå aldrig rätt. Jag vill hålla de där minnena just så fina som det var just då.
Tack vare energin jag fick med mig från den Iberiska halvön orkade jag sedan kravla mig igenom tonvis med slask, långa skoldagar och irriterande flunsa. Och nu är allt så mycket bättre: jag har äntligen avslutat min allra första tröja, skaffat några fräknar, klippt bort klyvna hårtoppar. Basilikan, broccolin, chilin, indiankrassen, salvian, rucolan och koriandern mår bara fint, och de bara längtar efter att få sänka rötterna i ruta nr. 43.
Jag ska påbörja en alldeles speciell maj-månad.


*Stickad kjol i svart-gula fluffränder och hängslar. Handgjord.