Åbo by noon

Cyklar (med Jopon, döh) hemåt efter en förmiddag med seminariepresentationer. Korsar ån vid domkyrkobron, samma ställe som de för ett par veckor sedan hittade en drunknad socialarbetare. Han kom aldrig hem efter lillajulsfirandet. Vid hörnet av ett visst centralt beläget kebabställe står en man vänd mot väggen, han stönar och skakar. *pip-piiiipar* . Jag funderar om han tänker ge väggen en ny beläggning våren till ära. Upprörd i min lila klänning cyklar jag hemåt. I trappuppgången möts jag av en underlig lukt. Kloak eller avföring. På andra våningen ligger en gubbe och snarkar. Obehagligehter i hemknutarna. Och jag som just hade bestämt mig för att ta trapporna i stället för hissen. Ännu vid hemdörren håller jag för näsan och är glad, att jag har en hemdörr att dra fast efter mig.

Häret och nuet

Skoskav, hunger, utmattning. Dagen har varit oändligt lång. Fyra timmar vikariat, två timmar spansk översättning, två timmar svenskundervisning, kunde inte vara mer utmattande. Solen säger vår och värme, men jag har min lurviga hundjacka och ser bara fånig ut. Katten är ännu borta, men med skoskav kan man inte dansa. Önskar att jag låg där mellan röda unikkolakanen, bredvid Honom och då menar jag inte Jesus.

Nos engañaron con la primavera

Hbl säger att det är dags att ställa klockan till sommartid. Alltså NÄR hann det bli vårdagjämning? Jag är fortfarande inställd på vintertid. Hinner inte med, vänta! Vå-håår. Hur kul är nu inte det sen?

Medan Isäntä äter läcker italiensk mat någonstans där i formel 1-staden Modena, sköter jag om hemmet: skaffar pengar till hushållet genom att småjobba här och där, tvättar vintersmutsiga ylletröjor, sår basilika för den kommande säsongen. Jag har en massa små projekt på gång, och hela hemmet ser ganska kaotisk ut. Köksbordet, tvättmaskinslocket, vardagsrumsgolvet, kammarbordet fungerar som små pysselstationer. Och i kaos ska jag bo i en vecka till. Fast kaos är jag van med. Jag har vant mig vid att alltid försöka hinna med nånting, som jag ändå inte tror att jag kommer att hinna med någonsin. Det var meningen att Mitt liv skulle få någon sorts ordning från och med någon vecka sedan, men nu fortsätter det istället i samma hektiska stil i några veckor till. Orkar jag? Joo…

Nu har jag gett upp tanken om en lugnare aprilmånad, och accepterar mitt öde. De roliga med det tråkiga är att jag ändå är ganska glad och ganska duktig. Jag har inte klagat sååå mycket, visst inte H? Jag har blivit en liten fröken, som ger lektioner i spanska och svenska och finska, och i alla möjliga ämnen som jag trodde jag aldrig skulle hamna att lära ut. Men språkundervisning är lätt och tiotusen gånger mindre stressigt än undervisning i bi-ge. Rektorn skriver ännu glada mail åt mig och får mig att tro att hösten ser lovande ut, och kanske det t.o.m. fixar sig med sommarjobb. Ska snart på arbetsintervju. Spännande. Och jag är bara glad att i alla fall nångång hamna på en lista med tänkbara namn. Ta mig, ta mig, ta mig!

Le sabotage increible

Nån riktigt dum och oärlig invånare till denna kuststad ville mig illa. Jag cyklade från klasskompisars sällskap till en liten krog för att slurpa bärs av H. Min lilla blåa parkerade jag utanför. Och sen, då det glada sällskapet skulle styra kosan mot mål B och jag skulle låsa upp Joppen, märkte jag att nån lättat på ventilen och släppt ur all den luft som normalt fyller ringarna. Så grymma människor kan vara. Och då hade jag själv, bara nån timme innan, gjort veckans goda gärning och sprungit ända in i bussen efter en man som tappade sin tjugolapp på busshållplatsen. Folk som inte äger en Jopo tycks vara bittra och fulla av avundsjuka, fast det visste jag redan. Folk som äger en Jopo är hjälpsamma goda medborgare.

På tal om goda medborgare: Jag röstade just på ett visst färggrannt parti och ska nu börja ta itu med skolarbete. Det känns helt naturligt att hela ens veckoslut går till planering av lektioner. Så jag behöver inte påpeka för världen att jag inte har nån fritid. Men jag kommer att hålla till här.

Gla-haad

Först kom två vänner med skratt och glädje famnarna fulla. Sen kom en till med lyckan i näven. Nu är jag glad. Ska glömma hela den lååååånga jobbiga vintern som nästan höll på att knäcka ryggraden av detta däggdjur. Inte vill man ju dela med sig av sitt gnäll och sin trötthet. De senaste fem dagarna har varit underbart mycket härlig sällskap. Det här behövde jag verkligen! Tack för hjärtmassagen mina söta Helsingforsvänner, tack för din dejliga laatuaika Köbenhavn! Jag hoppas jag vinner er alla i fräknetävlingen. Bäu.

Nu känns allting litet lättare. De tuffaste auskulteringstiderna är över. De dystra kvällarnas tid är förbi. Och idag har jag fått en glädjenyhet: jag behövs! En skola vill ha mig för att jag skriver lustiga e-post och för att jag är en slags musiker och för att jag har blandat ihop mina specialiseringsområden just på det där korkade viset som fick alla att skratta och lyfta på ögonbrynen. Nu behövs jag för att jag är jag och det gör mig så glad.

Äntligen.