Åbo-Pensar-Åbo-Själö-Åbo. Åbo, Åbo, Åbo!

Oalänningar är kanske det hurtigaste folkslag jag hittills råkat på. Och fast det gick bra att tälta med 27 skärgårdsvana hurtbullar, så hoppas jag att det var min sista naturskola någonsin. Jag orkar inte hugga tallar, släpa kaminer, reda ut nät och döda abborrar, och jag orkar inte plocka upp grillkorv och apelsinskal från naturkyddsområden. Det är för mycket ansvar, stress, rädsla för misslyckanden och olyckor. Och då man har bara två händer kommer man inte så långt. Det får vara slut nu, nästa år vill jag ha ett riktigt jobb. Men jag fick se min första huggorm och vara med om ett häftigt skärgårdsåskväder.

Och nu far jag igen. Och då jag är tillbaka igen om en vecka far jag ingenstans. Jag stannarstannarstannar hemma här, i en egen säng och eget damm. Jag vill ha tillbaka vårt vardagsliv. Men först fältkurs och orientering i trakterna kring ett gammalt sjukhus för bortgömda spetelskapatienter. Sen ska jag hållas borta från gummistövlar och mjukisbyxor mycket, mycket länge.