Lussekatter, hjärtan och utropstecken.

Inatt drömde jag om Heidi. Hon hade skickat mig ett stort kort med inbjudan till luciafirande. På kortets baksida hade hon ritat saffransgula lussekatter med russin och glögglas med skållad mandel och allt, och på framsidan hade hon målat stora änglar. Änglamålningen var glansbildsaktig, hal och bucklig, och kortet var tredimensionellt. Jättekortet hade stoppats in genom postluckan och då jag läste innehållet, kände jag doften av nybakta bullar. Sen vaknade jag och cyklade till jobbet genom den höstdimmiga morgonen.

Jag är ännu på gott humör efter gårdagens middag, då jag träffade mina naturskolekolleger på en viss Åbo-restaurang med fjortisklingande namn. Naturskolelärarna ville diskutera undervisningsprogram, jag ville diskutera Åbos cykelvägar. Jag drack en liten bärs, men blev inte full. Så fick jag läsa utvärderingsblanketterna med de kommentarer som barnen i min lägergrupp hade gett. Jättemånga skrev att bäst på lägerskolan var lärarinnan, och jag fick hälsningar och kramar och bra respons, och det var hjärtan och utropstecken, och jag blev så rörd och tänkte "så BÄU, så BÄU de var de där små monstren". Någon skrev "lägerskolan kunde ha haft mattor" och en annan "personligen tyckte jag att årstiden inte var lämplig för simning", men annars verkade barnen ha fått många goda minnen. Och det känns ju fint att jag gav barnen en positiv upplevelse, och att jag lyckades dölja min osäkerhet och stress, och kontrollera strypgreppen och nervsammanbrotten.